Hon såg ingenting, inte hans genomträngande klarblå ögon, hans tjocka rågblonda hår, den vältränade kroppen som vittnade om hans passion för simning. Allt hon såg var den randiga skjortan, den rosa randiga skjortan. Hon såg en känslig man som grät öppet när Titanic sjunker och historien inte får ett lyckligt slut, hon såg en kille som fortfarande älskade sin mamma och sa det till henne. Hennes ögon förmedlade en dansbands fantast i gabardinbyxor och nylonkavaj, en man som beställer paraplydrinkar när han går ut med grabbgänget trotts att de andra dricker öl eller whiskey. Den man hon kunde se gick genom parken en kall vinterdag men den han höll i handen var inte henne utan en annan ansiktslös man. Det nästan oskuldsfulla leendet som spelade på hans läppar fick henne att fatta ettbeslut. Hon log lite och lutade sig fram, hon fick tala rätt högt för att han skulle höra henne över den rytmiskt dunkande bassen.
- Nej tack, Kanske en annan gång.
Han ryckte på axlarna och lämnade henne stående vid det höga mingelbordet, Han gick genom folkhopen som rytmiskt dansade till musiken. När han försvunnit utom synhåll visste hon inte villken framtid hon just nobbat, då hon inte kunde se förbi sina egna fördomar. Om de nu var fördomar
Fin historia. Lite för många "hon" och "henne/s".
SvaraRadera